Nyfriserade

Dagis var stängt och jag hade tagit ledigt, då passade jag på att försöka på en klipptid till barnen. Och tur hade jag för vi fick en samma eftermiddag.

Sin vana trogen så gick det till den början väldigt bra för Emil att låta Anton klippa sig först. Men ju närmare det kom till att det var hans tur desto längre ner åkte underläppen.

"Jag vill klippa mig hemma" säger han då det nästan är dags.

En gång har jag klippt honom hemma med Niclas klippmaskin och det var ingen rolig stund det kan jag lova. Skulle någon ha stått utanför vårt hus så skulle dom ha ringt polisen. För hans skrek som om hans liv hängde på en tråd.

"Men du kommer ju bara att skrika då" sa jag. "Jag lovar att jag inte kommer att skrika" säger han.

Med tanke på hans löften om att vara med hela tiden på simskolan så sätter jag inte allt för stor tilltro till det han lovar så jag stod på mig.

När han insåg att Anton skulle få färg i håret blev det dock en helt annan femma.

Han nästan hoppade upp i stolen efter att ha valt ut två färger, svart och blått (då favoritfärgen grönt var slut) och lät sig klippas utan protester. Det tog dock lite lång tid så på slutet var det bara tanken på färgen som höll honom från att gråta.

Fint blev det i alla fall och vi kommer att åka dit nästa gång det är dags för frisering, för hon som klippte var ganska nyutbildad och kommer nog att bli lite snabbare. 1½ timme på två var lite för länge, med tanke på att hon vi gick till förut hade båda klara på 30 minuter (då var vi redan på väg hem igen).

Så här tjusiga var dom. Den svarta fägen gick inte bort i tvätten från örngottet så den får som INTE ta nästa gång.