En helt vanlig tisdag!!!

När jag kom på dagis och hämtade i går så sa Siv att det hade hänt en sak idag. Emil hade gjort sig illa på handen och han hade knappt kunnat äta lunch för han var så handikappad av skadan.

Han hade ett plåster på handen som med nöd och näppe satt kvar.

Vi åkte hem och åt och skulle sedan in och handla mat.

Innan vi skulle åka gick Emil på toa och då trillade plåstret av, jag plockade upp det och slängde det.

Eftersom att Emil är så att ett plåster tar bort all smärta och nästan kan bota cancer så trodde jag inte att såret var så stort.

När vi satt oss i bilen kom illvrålet! Plåstret var borta!!!!!

Plåstren hemma var slut så jag sa att vi skulle köpa nya på affären och då gick smärtan över.

Vi begav oss till Matpiraten och handlade, jag hade mutat med att de skulle få köpa något gott så vi stod länge vid kakhyllan och valde innan det blev beslut på kladdkakemuffins.

Emil skulle hålla i och lovade att inte tappa. Det bekymmrade Anton så till den milda grad att Emil kanske skulle tappa dom i golvet att han var tvungen att hålla i han oxå. Vilken ledde till en sammadrabbning och jag var tvungen att lyfta isär dom.

När alla matvaror var nerstuvade i vagnen gick vi till kassorna och killarna gick till barnhörnan och jag kunde betala och packa i lugn och ro.

Halvvägs hem skriker Anton halv i panik att vi måste vända. Han har glömt sin spionklocka på affären.

När jag säger att det gör vi inte byter det ut!! Han är helt förtvivlad över att den kommer att vara borta och att vi inte kommer att köpa en ny åt honom. Jag försöker få honom att lugna ner sig och säger att han får köpa en för sina sparpengar (här ska inte curlas) och till slut så blir han tyst.

Fem minuter senare är vi hemma och då inser Emil att vi har glömt att köpa plåster. Total katastrof! Jag får bära in min skadade son och sedan ta matkassarna.

I brist på annat så blir det till slut ett bandage över hela handen och Emil är störtnöjd och frågar om han får ha det på dagis dagen efter. När jag säger att det får han så somnar han lugnt.

Här är skadan! Den var svårt att få kameran att focusera, så liten var rispan.Och här är slutresultatet efter bandagering.

Idag på morgonen så har Emil själv klädd på sig och sedan satt sig för att titta på teve en stund innan det var dags att åka till dagis och inte förrän han skulle sätta på sig jackan insett att bandaget har åkt av. Smärta igen!!! Tårarna sputade och något nytt bandage hade vi inte tid att sätta på så med förhoppning att det skulle finnas plåster kvar på dagis, Emil svor att de var slut där, så åkte vi. Lyckan blev total när Åsa lyckades hitta ett, ett batman plåster till på köpet så jag slapp lämna en son i smärta och åka till jobbet.

Nyfriserade

Dagis var stängt och jag hade tagit ledigt, då passade jag på att försöka på en klipptid till barnen. Och tur hade jag för vi fick en samma eftermiddag.

Sin vana trogen så gick det till den början väldigt bra för Emil att låta Anton klippa sig först. Men ju närmare det kom till att det var hans tur desto längre ner åkte underläppen.

"Jag vill klippa mig hemma" säger han då det nästan är dags.

En gång har jag klippt honom hemma med Niclas klippmaskin och det var ingen rolig stund det kan jag lova. Skulle någon ha stått utanför vårt hus så skulle dom ha ringt polisen. För hans skrek som om hans liv hängde på en tråd.

"Men du kommer ju bara att skrika då" sa jag. "Jag lovar att jag inte kommer att skrika" säger han.

Med tanke på hans löften om att vara med hela tiden på simskolan så sätter jag inte allt för stor tilltro till det han lovar så jag stod på mig.

När han insåg att Anton skulle få färg i håret blev det dock en helt annan femma.

Han nästan hoppade upp i stolen efter att ha valt ut två färger, svart och blått (då favoritfärgen grönt var slut) och lät sig klippas utan protester. Det tog dock lite lång tid så på slutet var det bara tanken på färgen som höll honom från att gråta.

Fint blev det i alla fall och vi kommer att åka dit nästa gång det är dags för frisering, för hon som klippte var ganska nyutbildad och kommer nog att bli lite snabbare. 1½ timme på två var lite för länge, med tanke på att hon vi gick till förut hade båda klara på 30 minuter (då var vi redan på väg hem igen).

Så här tjusiga var dom. Den svarta fägen gick inte bort i tvätten från örngottet så den får som INTE ta nästa gång.

Äntligen är det dags

Efter många månaders planering (man måste planer och utvärdera saker innan det blir verkllighet) så är det äntligen dags!!
Eftersom att moster Anna hastigt beslutade sig att lämna metropolen Östersund för den betydligt mindre byhålan Göteborg så kände jag att det var helt på sin plats att se till att hon höll sig uppdaterad vad gäller "de små monstren".

Så här kommer det, syster-yster! Håll till godo!!
Ska försöka få med allt av vikt under tidigare månader, men jäkta inte. (måste ju hitta kort-fanskapen oxå)