Det var hög tid för Emil att påbörja sin simskolekarriär hade mamma och pappa bestämt.
Dagen efter 4 års fyllandet var det dags att åka på sin första lektion eftersom att han var förkyld då den startade veckan innan.
Glad som en lärka och med ryggsäcken på åkte vi till Storsjöbadet.
Under glada tillrop om att nu skulle det minsann simmas så bytte han om och och duschade innan vi gick ut till bassängerna. Fast det var ju inte direkt populärt att vi inte skulle till barnlandskapet utan till lilla barnbassängen men det fick väl gå ändå.
Emil var med på uppropet och gick och satte sig på bassängkanten med lite hjälp av mamma. Men där var det tvärstopp, underläppen var nästan nere vid vattnet och ögonen fulla med tårar när det var dags att hoppa ner i vattnet och sätta igång.
Jag fick sitta vid bassängen och försöka övertala Emil att vara med men som alla som känner honom vet så finns det ingen tjurigare.
Har han bestämt sig för något så är det så och han skulle INTE bada med de andra barnen, så det så!
Han satt på kanten med benen i vattnet och bara skakade på huvudet varje gång någon av simlärarna kom och försökte få i honom.
Vi fick åka hem utan att han ens hade varit i bassängen den gången, men vi hade inga tankar på att ge upp.
Nästa vecka åkte vi dit igen och samma procedur upprepandes igen fast han dyrt och heligt hade lovat att han skulle vara med på simskolan och för besväret skulle han få glass när vi kom hem.
Lite framsteg gjorde han i allafall, han var faktiskt i vattnet och "simmade" fram och tillbaka en gång. Efter ett toalett besök då jag sa åt honom att nu fick han minsann vara med på slutet så gjorde han det, avslutningen gick hur bra som helst men när alla skulle sätta sig på kanten för att säga hejdå så såg jag att nu var det inget bra längre.
Han stortjöt innan jag hade hunnit runt till andra sidan bassängen där de satt och grät som om det var hajar i vattnet som tänkte mumsa på honom.
När jag sa att jag tyckte han hade varit jätteduktig som varit med på slutet så nästan skrek han "nej" det tycket han minsann inte. "Tycker du inte att du har förtjänat en glass nu då?" frågade jag och fick samma svar "nej". "Men det tycker jag sa jag, en liten" sa jag och då började han grina ännu mer och sa "jaaa".
Så lite glass blev det när vi kom hem och han lovade igen dyrt och heligt att nästa gång skulle han vara med hela tiden.
Vecka därpå så åkte pappa med honom så jag vet inte riktig vad som hände men någon större skillnad mot de två första gångerna var det inte och vi fick besluta oss att det var nog ingen mening att fortsätta med simkarriären just nu.
Jag fråga honom varför han inte ville vara med på simskola och då fick jag svaret " det är för många barn där, när jag är 5 år då ska jag gå på simskola".
Så vi får väl se hur det blir nästa vår!
.JPG)
.jpg)
.JPG)
