Skridsko åkning

Att åka skridskor är plågsamt!

Det tycker iallafall jag, ont i fötterna får jag och inte kan jag knyta så hårt som man ska så jag vinglar på som värsta bambin på Bringåsens skridskoplan (som är lika stor som 1/4 dels normal stor).

Vilar mina stackars fötter.

Men vad gör man inte för sina barn. Dom ääälskar att åka skridskor, tja Emil åker skor (skridskorna har han använt i typ två minuter per gång) men han äälskar att springa omkring på isen och skjuta boll. Helst ska det vara pappas klubba som är dubbelt så lång som han är, men han tar i för kung och fosterland. Och han skjuter hårt.

Emil i skjutartagen!

Snart är de två minuterna över!!!

Kakor ska man ha med och det roligare som finns är när pappa inte kan äta dom genom gallret på hjälmen.

Hela skrinnar familjen samlad

Nytt år!!

Det nya året började båda killarna i sina sängar, djupt sovandes. Trots att Anton gjorde en stor sak av att han skulle minsann vara uppe till tolv-slaget och titta på raketerna, precis som han och lill-Simon hade gjort för två år sen.

Då stod dom båda ute i pyjamas och stövlar och fnittrade som småtjejer av förtjusning. Men utan någon att leka med blev kvällen för lång och ögonlocken för tunga, så sängen blev det.

Innan dess hade vi ätit en god middag med tre varmrätter och en efterrätt (det var lite för svårt att välja förrätt så det fick helt enkelt blir tre, fast ingen förrätt) med Angela, Per och Alma.
Anton var väldigt intresserad av Alma som satt och käkade, förutom mat, även partyhatt och blev helt blå både i och runt munnen.

När alla barnen sov så spelade föräldrarna ett spel, som jag nu har förträngt namnet på men vi konstaterade att det var INTE ett spel man skulle spela med för lite alkohol i kroppen och definitivt inte med sin respektive. Det slutade iallafall med att Angela kletade in ansiket med majonäs (det luktade inte gott, det kan jag lova)

Kvällen slutade abrupt med att Alma lyckades kravla sig ur vagnen hon sov i och var inte intresserad av att somna om, så några raketer blev det inte avfyrade från 167:an den kvällen. Kanske Ulla-Britt och Jöns var glada för att slippa få sitt tak beskjutet i år.